Ni kanske har märkt att jag har gjort ett avbrott på en vecka eller så. Detta beror helt enkelt på att jag har hamnat på stand-by... igen.  Mitt mående har hamnat så långt ned på skalan det kan komma... igen. Tänker dock inte gå in på detaljer offentligt. Det jag kan skriva är att mitt mående har gjort att jag legat under täcket och isolerat mig från omvärlden. Fram och tillbaka hos psyk, har gjort att jag nu hamnat hos min husläkare. Jag som verkligen inte trodde att vården kunde bli sämre, but.. how wrong I was. Min husläkare påstår sig ha jobbat på psyk, och om jag ska tro på henne får jag dra slutsatsen att det måste ha varit för 50 år sedan - bokstavligt talat. Jag är förbluffad över hur länge hon kunde prata om jumprar, läxor, klassföreståndare... Ja, allt som egentligen inte spelar någon som helst roll. Det känns som att min behandling står på play - pause - rewind. Inte för att jag bryr mig egentligen, men det tar så mycket energi av att åka fram och tillbaka och ta hänsyn till det ena och det andra. I vilket fall har jag fått ökad dos av min medicin, även fast jag smygit med den dosen ett tag och inte märkt någon skillnad. Enligt min husläkare ger medicinen resultat efter en lång tidsperiod. Inte fan vet jag... Jag måste lösa allting. Skola, ekonomi, hälsa, you name it... Men det som känns halvt konstigt är att jag inte gör det för min egen skull. Jag finns liksom inte.